Jag är rädd för entropi i alla dess former eftersom entropi innebär sönderfall och fragmentering, vilket föranleder mig att mynta ett begrepp vad beträffar entropi inom konversation.
Jag kallar kallprat, se inlägg nedan, för konversationell entropi, därför att kallpratet innehåller extremt lite av emotionellt engagemang från talarens sida, och leder till extremt lite intresse från lyssnarens sida.
Sådana konversationer kan sägas ha en extremt hög grad av entropi. De tenderar att bli energitjuvar för både talare och lyssnare. De bidrar därmed långsiktigt till den mänskliga kroppens entropi, som kan påskyndas av att människor blir känslomässigt avstängda, mindre benägna att träna, äta rätt, utbilda sig, varvid både kropp och psyke degenererar snabbare.
Själva konversationen i sig kan också sägas ha en hög grad av entropi. När folk pratar om viktiga saker, är det en enorm energi i samtalen. Samma ämne kan vara i flera minuter. När folk kallpratar, tenderar de att byta samtalsämne extremt ofta. De glider från det ena ämnet till det andra. Ett ord eller ett kluster av ord får en lyssnare att associera till ett nytt ytligt ämne och samtalsämnet förändras snabbt. I dessa samtal finns ytterst lite känslomässigt engagemang vilket är en jättebra förklaring till att det ena ämnet efter det andra avhandlas ostrukturerat, fragmentariskt och inlevelsefritt. Ingen bryr sig ju egentligen om särskilt mycket vad de talar om. Ingen bryr sig om att ämnena avlöser varandra som pärlor i ett ganska utnött pärlband. Ingen har investerat något känslomässigt i samtalet. Och entropin är ett faktum.
Motsatsen till konversationell entropi skulle vi kunna benämna konversationell passion.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om du är rädd för entropi är du rädd för liv, kreativitet, sexualitet, konst och mänskliga relationer.
SvaraRaderaEn perfektionist är i ständig kamp mot entropin liksom en pedant. Ibland faller jag i dessa ordningshetsens fällor.
Men allt slits mot entropi och kanske bör man inte bekämpa detta så till den milda grad att man förstör chanserna att hitta den bästa balansen mellan kaos och ordning där en sund spontanitet och skapande organisk form kan uppstå som mer liknar naturens vackra balans mellan mönsterordning med organiska variationer av teman. Konst och musik blir allra bäst om man inspireras av detta för då blir det aldrig stelt och alltför symmetriskt men ändå lagbundet.